TidsLiv

Jag gråter för min skull.

För att jag aldrig mer kommer att få träffa henne. Få krama om henne och få känna hennes genuina värme. Jag kommer aldrig mer få se hennes leende. Det som uppmuntrar till kamp. Som stärker. Den trygghet som hon har utgjort är nu borta. Det är bara minnet kvar. Ett vackert, fantastisk minne av den människa hon var och hur hon såg mig när jag behövde bli sedd. 

Och att hon agerade när jag behövde hjälp. 

Att hon räddade mig, när jag behövde bli räddad. 

Jag gråter för hennes familj skull.

För att hennes barn kommer att växa upp utan deras mamma. Att de bara fick en glimt av den fantastiska människan som varit med och skapat dem. Att de alltid kommer att leta efter henne vid skolavslutningar, högtider, födelsedagar, studenten. Men komma på sig själva att hon kommer inte dyka upp. Hon kommer inte tillbaka. 

De kommer att ha ett hål i hjärtat av saknad till deras mor, hon som rycktes ifrån dem alldeles för tidigt. 

Jag gråter för att hennes man, mannen till deras barn, nu får vandra vidare själv. Att han förlorat sin livskamrat, den människa han valde att spendera livet med. Han kommer alltid att tänka att de fick för lite tid, att livet är orättvist. Han kommer alltid sakna henne. Vid alla framgångar, motgångar kommer han att önska att hon var med. Att hon kunde ge råd, bestämma, hjälpa, finnas. 

Jag gråter för världens skull. 

För att samhället har förlorat en stöttepelare. En eldsjäl som brann för andras rätt till lycka. Den innerliga tron på förändring som hon ville dela med sig av. Hon dedikerade sitt liv till att hjälpa andra. Främlingar, människor hon inte kände, engagerade hon sig i. 

Spenderade tid med att förstå, förbättra, förändra. 

Vår värld behöver fler av henne. 

Den här jorden borde ha låtit henne få vara kvar. 

För hon behövdes. Hon behövs.