TidsLiv

Jag tvekar mycket i texterna till dig. 

Överväger varje stavelse samtidigt som det som blir författat kommer direkt ifrån hjärtat. 

Beskriver exakt vad det är jag känner och hur mina tankar går men sedan blir jag rädd. Försöker tänka strategiskt och vad som är bäst. 

Jag är rädd för att skrämma iväg dig eller förlora dig ännu mer. 

Samtidigt hör jag de orden som sas av en man jag beundrar, han på den vita hästen, om hur man aldrig ska låta känslor få stanna i bröstet. 

Känslan av att vara naken och sårbar är hämmande. 

Så jag ger dem till dig. Jag kastar mig ut. 

Du kanske inte vill ha dem.

Och du kanske inte fångar mig. 

Men jag vägrar låta det få gå osagt. 

Om jag i slutändan står där ensam, utan dig vid min sida, vill jag i alla fall vara säker på att jag gjord allt, verkligen allt, för att det skulle bli vi två. 

Så mycket i mig längtar efter dig. Som att varje cell känner saknad och begär efter din närvaro. 

Mitt hjärta kallar på dig. Ropar från en avgrund. 

Det är hemskt. Det vi fått gå igenom på grund av vad andra ansåg sig ha rätten till. 

Så mycket är förstört. För att andra tog sig friheter över min existens. 

Jag ville dela mitt liv med dig. Men till slut fanns det ingenting kvar i mig att ge. 

Vi hade bara smärtan kvar och den drog oss isär. 

Jag kunde inte koncentrera mig på något annat än att andas.

Och du fick ge upp din vardag för att vakta att jag fortsatte ta nya andetag. 

Du förtjänade hela världen men jag kunde inte avvara en millimeter av mitt känsloregister. Allt energi gick åt till att ens finnas till. 

Du är och kommer alltid vara den vackraste själ jag någonsin mött. 

Kanske lyckan finner oss igen. 

Du sa en gång att du älskar mig så mycket att du skulle kunna dö för mig. 

Jag älskar dig så mycket att jag skulle kunna leva för dig.