TidsLiv

Jag letar överallt. Söker efter det hela tiden. 

Anledningar att stanna kvar. 

Syften. Skäl. Mening. 

För mina tankar går med döden. De vandrar tätt intill varandra. Ibland lite före, ibland lite efter. Men de finns där. Och de skrämmer mig. För jag vill inte tappa fotfästet och ge mig hän åt den inre rösten som lurar mig till att lösningen på allt är för evig tystnad. 

Så jag analyserar varje ögonblick i hopp om att hitta något värdefullt i stunden. 

Idag var det tydligt. 

Han. 

Han är en anledning. 

Ett skäl. Ett syfte. En mening. 

Att finnas för honom och låta han finnas för mig är bland det vackraste jag kan föreställa mig. 

Hur vi lyfter varandra och hur vi bär varandra. 

Sättet vi finns i varandras liv. Hur vi är så tacksamma över att ha funnit varandra i en värld som är fylld av så mycket ondska. 

Mitt i det, i kaoset som vi kallar vår jord, uppstod vänskap. Den allra vackraste vänskapen. 

Ömsesidig. Förstående. Innerlig. 

Ingen kan jag skratta med, som med honom.

Ingen kan jag gråta med, som med honom.

Ingen kan jag säga så mycket till genom att vara helt tyst. 

Ge mig en enda anledning, säger jag ibland. Ett enda skäl till att fortsätta den här kampen. Promenera i det här helvetet. Ta mig igenom den här behandlingen. 

Varför? Säg varför. 

Ibland är frågan svår men svaret är enkelt. 

För att få vara hans vän.