TidsLiv

Helvete. Helvete. Helvete. 

Hur kan det vara såhär? Hur kan livet vara så utomjordiskt för jävligt. 

Hela dagen har varit en enda lång ångestattack. Jag har gråtit mer än jag inte gråtit. 

Har suttit och skakat och hackat tänder och trott att jag ska dö i timmar. 

Och de stunder jag inte trott att jag ska dö har jag ändå velat dö. 

Allt är skört nu. Som på ruinens brant. 

Min vardag i ömtålig kristall. 

Jag är rädd hela tiden. Som i ständig krigsberedskap. Minsta ljud och jag är i fullständigt upplösningstillstånd. Katastrofen är närvarande. 

Det är ett krig som utkämpas. 

Bara det att kriget är inuti mig och det förs mot mig själv. 

Jag kan aldrig segra. 

Ibland blir jag rädd för att mitt hjärta kommer stanna. Det slår så hårt. 

Varje hjärtslag känns i hela kroppen. Det går att se det utanpå mina kläder. 

Jag tänker att det inte kan vara bra för en muskel att vara så överansträngd. 

Aldrig få vila. 

Att det som pumpas runt bara är massa adrenalin, massa kortisol som gör att hela kroppen stressas upp.  

Jag är rädd att även om jag vill fortsätta så kanske kroppen ger upp. 

Hur mycket mer klarar jag av? 

De säger åt mig att hålla ut. De säger att de ser att jag kämpar och att jag ska fortsätta med det. Att inga genvägar finns utan det är att trampa på den här förbannade stigen tills den leder mig härifrån. De säger att det kan bli bättre. 

Att det inte alltid behöver vara såhär, jag måste bara fortsätta. 

Inte sluta. Inte ge upp. 

Fortsätta. 

Så jag fortsätter. 

Jag pushar mig själv. 

Jag pushar mig själv till helvetet och tillbaka.