TidsLiv

Jag är i en svacka. [Som att inte hela mitt liv skulle vara en enda lång svacka....]

I alla fall. Det senaste har varit för jävligt. Det har varit så svårt, så jäkla svårt ett hålla sig vid liv. 

Har fått slåss för varenda sekund. 

Mycket har hänt. Saker jag aldrig trodde skulle hända. Polisanmälningen till exempel. Jag trodde aldrig att jag skulle göra det. Men nu är det gjort. Bara det var ett helvete i sig och bieffekterna har inte låtit vänta på sig. Flashbacks, panikattacker, värre mardrömmar, dissociering deluxe, självskadande. Det är som att intensiteten ökar i och med varje beslut jag fattar. 

Som att verkligheten slår mig i ansiktet.

Jag klarar av mycket. Men inte allt. 

Igår skar jag mig i armarna igen. Jag var så trött på tumultet som pågick inombords så jag behövde konkretisera det på min hud istället. Det hjälpte inte den här gången. Så jag skar djupare. Det blev inte tyst då heller. Så istället för ett lugn så satt jag efteråt med ännu mer ångest i en pöl av mitt eget blod. 

Jag plåstrade om mig själv så gott det gick och sedan gick jag och la mig med blödande armar och sargad själ. 

Allt fortsätter. Ingenting stannar upp. Vi gör inte en paus i exponeringen för att mina symptom ökar. Vi gör inte uppbehåll i terapin för att jag gråter konstant. Inte ens när jag skadat mig så minskar timmarna i att utsätta mig för mer smärta. 

Allt måste pågå. Hela tiden. Konstant. 

Livet väntar inte. Så jag väntar inte. 

Jag läser mina meningar. De som får liv genom mitt liv. Ser mönster. Jag tror att om man gör en sökning på mina texter så är nog "helvete", "smärta" och "misär" de orden som toppar listan. 

Säger ju en del om vad jag skriver. 

Kanske säger ännu mer om vad jag går igenom.