TidsLiv

Du måste ha genomgått det själv för att förstå det. 

Jag kan försöka klara, rita bilder, eller klä det i abstrakta formuleringar men det går aldrig att fatta om man inte själv upplevt det. 

Och knappt då eftersom det är så individuellt. 

För att du ska få minsta tillstymmelse till förståelse så måste du veta vad jag kommer in med. Vad mitt sinne säger till mig, vad min kropp signalerar. 

Att det rum jag entrar är det rum som jag allra helst vill fly ifrån. 

Jag kommer dragandes med mitt tunga bagage och inne i det rummet ska jag packa upp allt och se det framför mig. Ta in röran, oredan, smutsen. 

Se att det fattas basala livskvaliteter och att känslorna är bristvara. 

Samt fördjupa mig i de riktigt mörka facken. De som rymmer ett liv så nära döden man kan komma. Påminnelser om platser jag är livrädd för. Människor som skadat mig så djupt att jag inte vet om jag någonsin kan bli hel igen. 

Definierad av andras oberörda sätt att se på mig som ett ingenting, ett objekt. 

Jag ska se allt det. 

Ta in allt det. 

Sedan ska jag leva med allt det. 

Hitta en väg ur det. 

Finna ett förhållningssätt där det fortfarande går att andas trots att smärtan tar andan ur en. 

Tillbaka till ett liv som jag vill leva. 

Det jag gör är något jag är livrädd för, 

Men det är också det som kan rädda mitt liv.