TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Ringa in mina murar.

Kategori: Självskadebeteende

(null)

Vi gör kedjor i sanden och löser cluedo.

Plats: Rummet. 

Vapen: Rakblad. 

Lokalisering: Armen.

Gåtan är löst. 

Vid vågornas sista andetag går vi igenom tankarna som ledde till sju dagars stumma läppar. Det är inte så upplyftande. Gör ont att prata om hur hela bakgården är fylld av tisslar och att livslusten är invirad i taggtråd. Att fotstegen hela tiden dras mot havsbottens mörka ingenting.

Vindpekarnas hävdande om att vinden kommer tillta i styrka.

Ta skydd. 

Gå under jorden. Vila i jorden.

För alltid. 


Nu har det mojnat. 

Vi navigerar oss fram bland skeppsvrak och bråte. 

Ska försöka rita om sjökortet så vi nu vet var grunden är. 

Nya streck dras, nya farleder hittas. Skrovet byts ut, byggs om.

Ska nu stå pall alla Moder Jords prövningar.

Jag får saltstänk i håret. Små symboler vandrar längs min sköra kropp.

Berättar om tålamodet. Bristvaran.

Låta det få ta tid även när det känns som att man givit mer än tillräckligt.

Kvoten fylls aldrig.

Så fortsätt sträva mot horisonten men låt det flacka i seglen när orken sinar.

Är du på väg så betyder det att du redan är framme.



Kommentera inlägget här: