TidsLiv

Jag valde bort mörkret och förlorade ljuset i samma stund. 

Jag sa nej till olyckan och lyckan sa nej till mig. 

Fick veta att balansen inte är förhandlingsbar. 

Vill jag ha det ena måste jag ha det andra. 

Vill jag kunna säga min älskades namn måste jag även kunna uttala den sammansättning av vokaler och konsonanter som ägs av mina demoner. 

Vill jag kunna berätta om den gången jag var så innerligt lycklig måste jag också kunna berätta om den gången jag inte var det. 

Vill jag kunna sjunga, skratta, förklara, skämta måste jag kunna gråta, skrika och prata om det dystra, det svarta. 

Vill jag kunna stå upp för andras rättigheter och argumentera för allas lika värde måste jag stå ut med att prata om den orättvisan som drabbat mig och hur jag blev behandlad som vore jag värdelös. 

Vill jag kunna ropa efter den svarta själsdoktorn på fyra ben kommer jag också behöva ropa på hjälp de gångerna minnet sliter mig itu. 

Vill jag prata om livet, om glädjen, om kärleken, om vänskapen måste jag prata om döden, uppgivenheten, sorgen. 

Vill jag kunna ringa min mamma och berätta om när livet ville mig väl eller ringa min pappa och prata om de äventyr vi delat, eller förklara för min syster att hon är älskad eller få min bror att förstå vad hans stöd betyder så kommer jag behöva berätta om vad tiden på behandlingshemmet gör med mig, hur exponeringen drar all livslust ur mig, att jag blev så rädd en gång att jag inte sa ett ord på en vecka. 

Vi får inte det ena utan det andra. 

Motpolerna håller livet i schakt. 

Kontrasterna agerar riktlinjer. 

Jag vill aldrig mer prata om vad som hände på hotellrummet, vill inte beskriva vad den rakade gjorde med min värdighet eller hur mannen med glittrande ögon stal det värdefullaste jag någonsin ägt. Hur en oskyldig lek vid ringa ålder blev en röd tråd fram till idag. Att mitt liv har kantats av tragedier och olyckor som jag gjort allt för att dölja. Hur jag gått sönder på insidan men fortsatt visa upp en fläckfri fasad. Vill inte förklara vad som drev mig till psyket, vad som får mig att sätta rakblad i mina armar. Vill inte prata om åren i misär. Jag vill inte det. 

Men jag vill kunna prata om allt det ljusa. Det vackra. 

Hur jag stod på scen och fick brinna för andras rättigheter. Vill kunna skratta med min närmaste vän, vill kunna dela minnen med min familj. Vill kunna viska till mannen jag älskar att han får mitt hjärta att självläka. Vill kunna kalla på min själsfrände med yvig man och stolt rygg. 

Jag vill verkligen det. 

Vilket innebär att det andra också behöver få ta plats. 

Det behöver också sägas. 

Jag vill ha ljuset, jag vill ha lyckan. 

Så jag väljer mörkret. 

Jag säger ja till olyckan.