TidsLiv

Din värld har rasat. Rämnats för vinden. 

Trots att du trodde att du var på botten så kunde du sjunka ännu djupare. Det fanns ett lager till. Ytterligare ett lager av outhärdlig smärta och obamhärtig sorg. Så du gråter. Du gråter tills det känns som att du ska gå av på mitten. Du gråter tills tårarna tagit slut och sedan gråter du lite till. 

Dina steg blir bara tyngre och tyngre. Dina axlar slokar som om det inte fanns någon morgondag. Dagarna spenderas raklång i sängen. Stirrandes upp i taket, som om svaret skulle uppenbara sig där. Matlusten sinar, vem vill äta när allt smakar metall? 

Du uppmanas att känna efter var det onda sitter och sedan beskriva det. Omfamna det. Låta den brännande vågen som går mellan halsen och solar plexus få fortsätta pulsera. 

Inte försöka ändra. Inte ta bort. 

Observera och beskriv. 

Namnge och acceptera. 

Det känns ofta som att det som krävs av dig är omöjligt. Det är mycket att begära hängivenhet från någon som knappt kan ta sig upp till livet på morgonen. 

Det är svårt, så in i helvete svårt. Konstant uppförsbacke till en topp du inte vet något om.

Du har hört att det kan bli annorlunda, men du kan inte veta säkert. 

Så du får hoppas. Förlita dig på andras löften. 

Det här är ditt liv. 

Det här jävliga, smärtsamma, oberäkneliga, som passerar, är ditt liv. Jag vet att du många gånger inte vill ha det. Att det behandlar dig illa, elakt till och med, men det här var det livet du fick. 

Det enda du fick. Så vad ska du göra? 

Om du kastar bort det så kommer inget nytt. Det är inte utbytbart. 

Inte ens förhandlingsbart. Det är allt eller inget. 

Där allt innebär 20 års lidande och 5 års terapi för att hantera de åren som präntat sig in i nervsystemet. Det innebär att vara längst ner på botten men ändå inte vara fredad från fler olyckor. Den du älskar kan du inte leva med. En vän går bort. En annan är inte närvarande alls. 

Såhär kommer det att vara. Livet kommer vara såhär. 

Det är allt. 

Det andra. Inget. Det står för flykten, förnekandet, förminskandet, förstörande, själsdödandet. 

Allt kan verka skrämmande och hemskt, men inget är så mycket värre. För livet innebär att det kommer finnas smärta, det är hela konceptet. Däremot lidandet, det är något vi kan välja. Något vi själva skapar eller håller fast vid. Smärtan är ofrånkomlig, det är vad vi gör med det som kan ta oss igenom och förbi det eller så håller vid fast vid det och fortsätter brinna. 

Låter det enkelt så är det för att det är enkelt. 

Låter det svårt så är det för att det är svårt. 

Men this is it. Allt du får.

Så vad tänker du göra? Vad väljer du?

Allt. Inget. Leva. Dö. 

Det kan kännas som en omöjlighet nu, 

Men jag vet att du kommer ett välja rätt.