TidsLiv

Det träffar mig så fort jag tagit ett kliv ut genom dörren. 

Det är något med ljuset, med ljudet, atmosfären. 

Det kastar mig tillbaka till ett år sedan. Då jag stod på grusplanen, skräckslagen, lamslagen. 

Helt omedveten om vad det nu var jag gav mig in på. 

Vad liten jag var. Vad rädd jag var. 

Är nog lika rädd och liten nu. 

Kanske ännu mer eftersom man först måste brytas ner innan man kan byggas upp. 

Jag är längst ner. På botten. 

Någon sa till mig, när jag inte sagt ett ord på fyra dagar och tankarna på att avsluta allt upptog all min tankeverksamhet, att det här nog värsta tiden. 

Värre än såhär blir det inte. 

Jag tänker inte förlita mig på det. Har så många gånger fått känna på hur det känns när en ny dimension av lidande uppenbarar sig. Hur det alltid finns ytterligare en till nivå av smärta. Ett lager av djävulskap. 

Jag kan bara hoppas. Böna och be att det inte ska blåsa upp till orkan när det redan blåser storm. Sedan får jag, tappert, följa med på mitt ödes resa genom helvetet och tillbaka och kanske förbi helvetet igen och sedan tillbaka och sedan ännu, ännu längre ner i helvetet, men sedan tillbaka. 

Alltid tillbaka. 

Måste alltid komma tillbaka.