TidsLiv

Jag är inte där ikväll. 

Jag önska att jag var det. Men jag är inte det. 

Både för att jag inte vågar men också för att jag inte kan. Jag är fysiskt och psykiskt oförmögen. Det går bara helt enkelt inte. Och det smärtar mig så. 

För det är din stora kväll och jag vill vara där. Jag vill verkligen vara där. 

Så mycket i mitt liv är inte som jag ville att det skulle vara. Ännu mindre är som jag hade tänkt mig. Jag hade hoppats att den här dagen så skulle jag få sitta längst fram och insupa all din energi och dela det arbete ni har gjort. Nu blev det inte så.

Jag sitter i en lägenheten som inte är min, i en stad som inte är min, i en del av Sverige som inte är min, med minnen jag önska inte var mina. 

Livet har fört mig hit. 

Livet har tagit mig bort från allt det jag ville ha. 

Eller så kanske det är precis tvärtom. 

Jag dras bort för att sedan kunna vara ännu närmare. 

En framtid stundar. Jag vill vara med. 

När du sedan ringer mig blir mina ögon blanka. Det får mig att längta dit ännu mer. Till Stockholm, till teatern, till mitt gamla liv, som nu ska bli mitt nya. Jag vet att du lyste ikväll. Att din utstrålning bländade din omgivning. Jag vet att du var fantastisk, för att du är fantastisk, i dig själv. Inget annat behövs än din personliga, unika närvaro. 

Den som får ta del av det är en lyckligt lottad människa.

Att vara inom din radie är en ynnest. Ett privilegie. 

Att få insupa din inspiration, dina tankar, ditt sätt att fungera. 

Jag får väldigt ofta ta del av det. Av ditt fantastiska jag. 

Vilket gör mig till en väldigt, väldigt lyckligt lottad människa.

Med en vän som dig.