TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Min själ går bärsärkargång.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Jag kämpar för mitt liv. 
Jag krigar för överlevnad. Varje strid är för ytterligare ett andetag. Ännu en dag. Jag står öga mot öga med döden och slåss för att få finnas. Med en önskan att få leva. 
Det är en utdragen kamp och jag måste vara fokuserad hela tiden för att inte bli övermannad. 
Måste analysera och kompensera. Vara målinriktad och målmedveten.
Måste leta andningshål för att hämta ny kraft. Finna ny energi. Måste hålla blicken i skyn för att inte dras ner i fördärvet. 
Ibland är det svårt, nästintill omöjligt. Det är svårt att kämpa för sitt liv när man ibland inte vill leva. Då måste jag tänka på allt det andra. Alla de andra. 
De som står bakom och stöttar. De som går framför och drar. 
För även om jag strider för mitt liv och kriget är mitt så måste jag ta hjälp. 
Den här strapatsen är alldeles för svår för att klara av helt själv. 
Jag behöver hjälpen. Jag behöver stödet. 

Jag tänker en hel del på framtiden och på mina systrar och bröder i liknande situationer. Jag vet att ni kämpar och jag vill kämpa med er. Bana väg och visa att det går. Även när det inte går, så går det. Jag vill betyda något. Bevisa att man kan gå igenom vad som helst men ändå klara sig. 
Man kommer ha krigsskador och i vissa fall men som aldrig går bort men det går att leva ett liv med smärta. 
Det är ändå ett liv värt att leva. Värt att slåss för.  

Vi får bara så mycket att vi klarar av det, sägs det. Det ska ligga och balansera mellan att lyfta oss eller störta oss. Och än så länge klarar jag av att hålla jag balansen. Lutar ibland mer åt ena hållet och ibland mer åt det andra. 
Men styrkan finns där. Viljan att leva. Överleva. Leva. 

Så jag binder ett band runt min panna, hissar min fana, låter den svaja högt så att alla ser. 
Sedan tågar jag ut till krigsfältet igen. Ställer mig vid fronten och väntar på nästa salva av nedbrytning, sorg, smärta, förakt, skuld, skam. 
Optimistiskt går jag in för att vinna. 
Det går inte att förlora här. Insatserna är för stora. 
Det är ett krig om liv och död. 
Jag kämpar för mitt liv. 



 
Kommentera inlägget här: