TidsLiv

Man kan tycka att det borde finnas en balans i kosmos. Att när universum tar då kommer universum ge. Olyckor borde inte få komma i par. När ett hjärta har gjort allt för att överleva en sekvens av fullständig katastrof så borde belöningen vara vila. Återhämtning. Andas. Inte skulle samma hjärta tvingas klämta sig igenom en rad onämnbara återupplevanden. Inte behöva ligga på maxpuls och forcera blod till kroppens muskler i ett försök att fly från något som aldrig kan springas ifrån. 

För hur ska man kunna rymma från sitt inre?

Ingen är så snabb. Ingen ska behöva vara så snabb. 

Istället borde man bli lämnad ifred. Åtminstone för ett ögonblick. Men det ögonblicket var fyllt av skräck. Stunden för stillhet var svaret på kaos. De gick samman och slog ut alla vitala funktioner och lämnade en skugga av det jaget som hade drömmar och hopp, bakom sig. Hon som så gärna ville få känna lycka att hon var villig att byta bort tiden för ögonblicket. Evigheten, för stunden. 

Det är desperation i sin renaste perfektion. 

Går inte att komma närmare sanningen än så. 

Går inte att komma längre bort från lögnen. 

Det är synd bara att valutan är i tårar och notan är ändlösa skrik. 

Skuldberget kommer alltid vara en centimeter högre än förlåtelsens träd, vi pratar operation:omöjligt. 

Trots det. 

Trots att slaget står mellan allt och inget så fortsätter kroppen ändå att försöka. 

Den tänker ta död på smärtan, även om den så dör på kuppen.