TidsLiv

Hon sa att jag inte var ensam när jag klev in i rummet. 

Någon rörde sig med mig. Följde mig som en osynlig skugga. Ett par skyddsvingar kring det hopp som kämpar för varje sekund. Ett par händer runt den själ som sakta bleknar. 

Försvinner bort till fördel för mörkret. 

Men tydligen vandrar jag inte den här vägen ensam. 

Någon stöttar. Någon hoppas. 

Var det du? 

Var det du som hindrade mig från att sikta mot horisonten och inte sluta gå?

Var det du som försvagade min hopknutna fingrar så att skadan bara blev ytlig och inte avgörande? 

Fanns du vid min sida då? 

Fick du mig att bryta en sju dagars lång tystnad som belägrat min tillvaro? 

Jag vill gärna tro det. 

Men jag vill också tro att jag valde livet. 

Att jag inte kommer sluta välja livet trots att det ibland känns som att livet inte väljer mig. För så känns det ofta. Att jag kämpar i motvind. Att det inte spelar någon roll hur många framgångar jag har för att motgångarna är alltid fler. 

Så kanske behöver jag någon som går vid min sida. 

Kanske behöver jag dig. 

Kan det ge mig minsta gnutta hopp, styrka, gnista, uppbåda till ett andetag till, så är det värt min vikt i guld.