TidsLiv

Jag gråter för att det gör ont. 

Det gör ont för att det är på riktigt. 

Det är på riktigt för att jag gråter. 

Sådan är kärleken. 

Den gör ont. Den känns ända in i märgen, ner på cellnivå. Kan nästan formatera om DNA-stegen med sin direkta, absoluta, oberäkneliga, obarmhärtiga plädering. 

Den har mig i sitt grepp och viker inte trots att mina axlar skakar till för varje tår som fälls. 

Det är hemskt. Samtidigt finns det något oerhört vackert över vad ett hjärta kan känna för en annan person. 

Hur de känslorna kan lamslå varenda atom i kroppen. 

Uppehålla varje molekyl. Uppta all tankekraft. 

Jag älskar på det sättet. Blint. Förbehållningslöst. Förutsättningslöst. 

Även när förutsättningarna är värdelösa. När avstånd, kyla och ett mörkt förflutet har smugit sin in emellan de händer som svor att för alltid vara nära. 

Ett avbrott som är så smärtsamt att inga ord kan göra det rättvisa. 

Förbannar den verklighet som drog oss isär. 

Hatar de människorna som tvingat oss på fall. 

Även om jag hoppas, så innerligt, naivt, hoppas att det kanske ändå finns hopp. 

När jag blivit hel. När jag äger hela min historia och erkänner varje liten bit av mitt liv. Kanske att då även kärleken kan återuppstå.

Fram tills dess får det göra ont och det får gråtas en miljon tårar. 

Men aldrig att något skulle ha gjorts ogjort, även de gångerna minnet av hur hans ögon ser in i mina skickar mig till horisontellt läge. 

För det finns en sak som är värre än att älska tills det gör ont. 

Att inte älska alls.