TidsLiv

Är världen verkligen så ond? Frågar jag. Som en dåre. Som blind för vad min historia har gjort med mig. Jag ställer frågan samtidigt som mina armar är söndertrasade, som jag bor på ett behandlingshem, samtidigt som jag sitter i samtal tio timmar i veckan, som jag är deprimerad, traumatiserad, har PTSD, dissocierar, självskadar. 

Han svarar inte ens. Han bara tittar på mig. Med en blick som säger åt mig att söka inåt. Att svaret finns framför mig, i mig, med mig. Bara det att jag hela tiden vill ändra det. Att jag vägrar acceptera det och fortsätter därför ställa frågor där jag är smärtsamt medveten om vilken respons jag kommer få. 

Jag vet inte vad det gör mig till. 

En hopplös förtvivlare. 

En intensiv förändrare. 

Jag vill inte sluta tro. Vill inte bli cynisk. Om jag ska grunda min världsbild på mina erfarenheter kommer jag aldrig kunna lita på någon. Då kommer jag aldrig mer att vilja interagera med en människa igen överhuvudtaget. Det är som att jag inte kan ta in vad min historia berättar. Sanningen som står skriven över hela min kropp, inpräntat i mitt psyke. 

Jag är egentligen den som har svaret på om världen är så hemsk som andra säger att den är. 

Jag har nästan dött. Nästan blivit dödad. Nästan tagit död på mig själv. 

Ja. Världen är så ond.