TidsLiv

Jag bär en mask utanpå mitt ansikte. Ett filter runt min själ. En vallgrav runt min existens. 

Klär mig i försvinnande tyger som aldrig blottar det hjärtat som brister. Solskensblick och tindrande leende i en falsk manöver att lura min omvärld. Utvecklar en professionell roll där livet alltid går i dur. 

Det strålar på min himmel. Inga moln kantar min värld. 

Falsk marknadsföring när den är som bäst. 

Jag går ständigt runt och låtsas. Visar allt annat än det som egentligen känns. 

Det hjälper mig att vara glad när jag inte är glad. Skratta när det inte finns något att skratta åt. Le även om mitt innanmäte håller på och vittrar sönder. 

Men. Det fördröjer också hela läkningsprocessen. För först måste alla lager av perfektion, av arbetsmoral, av pliktrogenhet försvinna innan vi når kärnan. Vi måste skala av alla manér, ta bort alla skådespel, sluta upp med alla utstuderade försök till att berätta historien på ett annat sätt än hur det egentligen var. 

Vad som egentligen hände. 

Det jag tänkte var viktigt blir till makadam. 

Vackra ögon spelar ingen roll när själens spegel är i tusen bitar. Ett vidgat intellekt hjälper föga om det bara används för att dra rationella slutsatser om känslomässiga tillkortakommanden. Erfarenhet är värdelöst om det bara är ytterligare ett sätt att gömma sig. Meriter är en skymf, bedrifter är ett hån. 

Sakta rasar alla luftslott. Långsamt försvinner alla illusioner. 

Jag blir ståendes i ruinerna av allt det jag byggt upp som egentligen aldrig fanns. 

I detta ska jag nu navigera. Försöka skapa mig en ny tillvaro fast med samma liv som utgångspunkt. 

Det är inte lätt.

Men inget av det jag gör är enkelt.

Varje dag är en kamp. 

Mot livet. 

För livet.