TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Djupare än så.

Kategori: PTSD, Vardagen

(null)

Ditt ansikte. Ditt förbannade, jävla ansikte. 
Det är överallt. I varenda människa. Till och med de som inte har några som helst drag som liknar dina påminner ändå om dig. Jag får inte bort det. Vart jag än vänder mig så finns du. Jag kan inte slå på tv:n utan att din urna är där och gör intrång i mitt vardagsrum. Sprider ut dig över min vardag. Jag blir aldrig fri. 

Jag undrar om det är likadant för dig. Att också jag passerar din hornhinna och brinner i din periferi. Ser du mig när du titta på din fru, dina barn, dina elever? Antagligen inte. 
Du har nog, precis som jag, gjort allt för att försöka glömma. Eller förneka. 
I alla fall gjort det till något det aldrig varit. För att det är enklare så. För att det är lättare att leva med sitt samvete om det inte innefattar att man är skyldig till att gett en annan människa men för livet. 
Du gör vad du behöver göra för att kunna leva med dig själv. 
Jag gör vad jag behöver göra att kunna leva med vad du gjort mot mig. 

Så när du dyker upp och förstör ska jag stå ut. 
Jag ska låta dig fylla min vardag trots att jag samtidigt dör i den. 
Det är enda sättet att överleva. 



Kommentera inlägget här: