Den äkta sanningen.
Kategori: Min historia
Från att jag kom hit har jag varit påväg härifrån.
Det har alltid varit målsättningen. Hela tiden det jag har strävat efter.
En dag ska jag flytta härifrån. Tillbaka till min lägenhet söder om söder. Med balkongen som vätter ut över ett tyst tumult.
Min sikt har många gånger varit skymd. Ibland har det inte gått att se alls vart jag ska. Vilket steg som kommer härnäst. Det har skrämt mig. Fått mig att vackla. Tvivla. Vela.
Jag har backat mot den dåtid jag trott varit min trygghet när det hela tiden varit tvärtom. Jag har inget att hämta i det förflutna. Det är inte det jag ska tillbaka till. Det var det som skulle tillbaka till mig. För att kunna vara del
av det liv jag sedan väljer att skapa. Väljer att leva.
En tid då allt är med mig. Varje minne, varje situation, varje sekvens.
Hela min bakgrund. Hela min historia.
Först då är jag hel.
Men inget skrämmer mig så mycket som vetskapen att jag ska återanvända som en förändrad människa. Där jag fortfarande kommer vilja göra samma saker men på helt andra sätt. Jag vill inte prestera mig in i döden. Vill inte köra över mina behov och känslor.
Det är inte värt det. Jag vill inte pressa mig så hårt att kroppen till slut stänger av allt och jag vaknar upp på akuten. Vill inte bo på ett nytt behandlingshem. Vill inte leva mitt liv på en institution. Jag måste tillbaka till något annat.
En vardag utan panikattacker och flashbacks. Utan minnesluckor från dissociering och utan hophäftad hud.
Det är här det läskiga kommer in.
För det beslutet om att det ska bli annorlunda, det äger endast jag.
Det är jag som måste bestämma mig för att leva även när jag inte vill leva.
Det är jag som måste fortsätta kämpa även när jag inte vill fortsätta kämpa.
Det kan göra mig så rädd.
För ingen kommer leva det här livet åt mig. Jag måste välja det själv.
Skapa något meningsfullt ur det jag ansett meningslöst.
Finna hopp i något som tett sig hopplöst.
Det kommer vara svårt. Tufft många gånger och jag måste vara beredd på att det kommer göra ont. Det gör ont att leva.
När det känns är det på riktigt. När det är på riktigt finns det något att förlora.
Men också något att vinna.
Jag fick ett liv.
Det togs ifrån mig och sedan har jag slagits för att få det tillbaka.
Och striden är inte över.
Det är orättvist. Obarmhärtigt.
Det är inte mitt fel att jag mår såhär. Det var inte jag som valde att det här skulle hända mig.
Men inget av det spelar något roll.
Jag tog mig inte hit, men det är jag som måste ta mig härifrån.
