TidsLiv

De gråter i början av programmet. Otröstliga tårar som berättar om den saknad de känner efter sin son, sin bror, sin vän. De är förkrossade. Nedbrutna. Har inte orken att göra klar det huset de har börjat på. Allt är svårt. Allt gör ont. Så de ska få hjälp. 

I slutet ler dem. Då börjar istället jag gråta. Det är så vackert att få se hur deras smärta, för ett ögonblick, omvandlas till något fint. En förändring. Förnyning. 

De är tacksamma, i allt detta hemska, att de fått träffa så varma människor

De önskar med hela sitt hjärta att det inte skulle ha hänt. De hade aldrig valt att behöva lära sig att fortsätta leva utan deras familjemedlemmar. Men livet är som det är och de försöker göra det bästa de kan utifrån den situationen de försatts i. 

Jag blir inspirerad. Tänker att jag vill försöka göra likadant. Ingenting i mig, ingenting jag är, vill vara här. Vill bo ett behandlingshem med svår psykisk ohälsa. 

Även jag önskar med mitt hela hjärta att jag inte skulle ha traumatiserade minnen. Men nu har jag det. Och jag bor här. 

Så det jag kan styra över är hur jag ska hantera det. 

Vad jag ska göra av det. 

Allt det som har skett i mitt liv har lett mig fram till den här punkten där jag är idag. Jag bär på mycket sorg. Men jag bär på mycket lycka också. Jag har vackra minnen med människor som jag aldrig skulle velat gå förlorade. 

Jag försöker finna ljuset i mörkret. 

Jag tänker på mina psykologer, på mina behandlare. Jag tänker på de flickor som jag träffat på behandlingshemmet

Jag hade inte träffat någon av dem om detta inte hade hänt. Om jag inte hade blivit utsatt som barn och ungdom. 

Jag är så ledsen över så mycket, över att jag lider, över minnena, över hur jag har det. Men jag är också glad. Tacksam. För även jag har fått träffa fantastiska människor och även om jag önska att omständigheterna hade varit annorlunda så är dem inte det. 

Jag vill ändra på mycket. 

Men inte allt.