TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Allt jag fick istället.

Kategori: Min historia, PTSD


Jag har ett ansvar. 
Mina handlingar, beteenden, uppföranden kan inte avskrivas från mig. Jag bär ansvaret över dem. Vart jag går, vilka jag pratar med. Vem jag träffar, vem jag litar på, vem jag följer med hem. 
Det är mitt ansvar. 
Jag har ett ansvar. 
Vilket gör att ni har ett ansvar 
Allt det ni utsatte ett barn för är ert att bära. Era brister och tillkortakommanden, milt formulerat. Det är era handlingar som gett mig de minnena jag aldrig kommer bli av med. Era ord som etsat sig fast i mitt huvud. Min självbild ni ritade om från grunden. Min trygghet ni fullkomligt förintade. 
Er osynliga blick på mig som fick mig att ifrågasätta mig själv som människa. 
Det var ni.
Allt det var ni. 
Visst kan ni skylla på att jag kom dit frivilligt, hade druckit, klätt mig utmanande, uppmuntrade till det eller vilken annan jävla banal friskrivning ni vill hänga upp det på. Men inget ändrar det faktumet att ansvaret fortfarande är ert.
Ert. Ert. Ert.

Så många gånger hade ni kunnat backa, bromsa, stanna, avsluta. Så många tillfällen gavs för att välja en annan väg. Ni hade kunnat se in i mina ögon och sett skräcken och tagit mig till tryggheten. Ni kunde ömmat för den flicka som trodde att detta var det enda sättet att få bekräftelse och bekräftat henne som person istället. Hennes drömmar, livsmål, visioner, planer. För hon hade några. Hon bar på så mycket men ni gav henne en mycket tyngre börda att bära. Placerade den över hennes axlar och dödade alla försök till att skapa ett liv i harmoni. 
Ni blev istället hennes vardag. Och var ni inte där på dagen så dök ni upp på natten och återskapade de mardrömmar som dagarna utsatt henne för. 

Jag tror att jag bara fanns i ert medvetande i några få sekunder. 
Kanske inte ens det. Säkert inte ens det. 
Så vad var jag? När fanns jag för er? 
För ni gick från obefintliga till att bli en del av mitt liv. 
Ni styrde mina val och bestämde vad jag skulle göra. 
Ni pressade mig till att bryta upp med allt det gamla och fly femtio mil. 
Och sedan säger ni att ansvaret inte är ert. 

Följ mig en dag. 
Se hur jag vaknar med hjärtklappning och knappt kan ta mig ur sängen. Hur jag måste tvinga mig själv, bokstavligen tvinga mig själv, till att fortsätta leva. Se hur jag går in i samtal efter samtal och dör litegrann inombords varje gång. Hur mina skrik tapetserar väggarna och mina tårar färgar golvet. Se min skakande kropp gömd i garderoben för att det kändes som det enda stället som var tryggt i hela världen. Följ mig när jag i panik försöker fly ifrån mig själv och nästan drunknar i en å. Känn med mig när jag sätter rakblad i mitt egna skinn. 
Se mina rädslor. Se min skräck. Se hur förstörd jag är. 
Se vad ni har gjort mot mig. 
Och säg sedan att ni inte hade något ansvar. 




Kommentera inlägget här: