TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Se ditt ljus.

Kategori: Självskadebeteende

(null)

Det är stapplande försök till någon form av dialog. Om något bredare. Djupare. 
Vi låg båda i ljuset från dagen och jag vet att han betraktade mina armar. Han sa inget, så jag gjorde det istället. Rätt ut i rummet frågade jag vad han tänkte om dem. Att jag vet att han har sett och jag vill veta hur hans tankar sorteras. 
Tystnad. Andetag. 

Hans väntan blev också ett svar på varför han väntat. Inväntat mig. Att jag ska berätta eller säga. Att han tänkt att det kommer komma, och nu gjorde det de. Av respekt. Av vördnad och av rädsla. Berätta så lyssnar jag. Sedan kom frågorna. 
När var senast? Varför gjorde du det? Hur gjorde du det? Ville du inte leva? 

Jag vet inte om vi kom varandra närmare. Kanske. Kanske inte. 
Oavsett har jag återigen låtit hela mig få finns till och det måste alltid vara en seger. 
Armarna med krigsskadorna. Med sår. Med ärr. Min historia inristad i min hud. 

Aldrig mer, viskade han sedan. Tyst. Knappt hörbart. Aldrig mer. 
Mer som en konstaterad förhoppning än som en uppmaning. 
Sedan drog han min arm närmare sin egen kropp.
Du ville inte leva då. 
Men nu lever du. 


Kommentera inlägget här: