TidsLiv

Jag säger meningen och brister i nästa ögonblick. 

Sanningen är för svår. Verkligheten för hård. 

Det gör alldeles för ont att konfronteras med det faktumet. Kan inte ta in det. Provar att förtränga det men orden hänger redan i luften och jag kan inte inte se dem. Jag kan inte inte höra dem. 

Nu upprepar dem vad jag har sagt och det är ett slag i ansiktet. 

En kniv i ryggen. En pil i hjärtat. En demolering av själen. 

För det är sant det. Det som jag nyss sa. Det som jag satte ord på för första gången. Som jag tidigare nuddat vid men som idag fick liv och formulerades högt. Och det gjorde ungefär så jäkla, förbannat ont som jag hade förväntat mig. 

Det brände till. Det sved till. Det högg till. 

Det kändes. Och det slutar inte kännas. För nu är orden fria och de har fått liv. Av mig. Från mig. 

Nu kommer de fortsätta existera på sina egna premisser och besöka mig bäst de vill. 

Jag kan inte förinta dem, inte heller undvika dem. 

De lever. Och jag när dem. 

Jag hoppas att det är läkande. Jag hoppas verkligen det. Att nu när de konkretiseras så kan de också få börja läkas. Att den här verkligheten blir lite lättare att infinna sig i just för att jag inte förnekar den. Men jag är osäker. För just nu gör det bara ont. 

Och jag är rädd för att fastna i en spiral av smärta. Av sorg. Av lidande. 

Jag tror att det är kontrasten som gör ondast. Den realitet det innebär att ha älskat något och sedan hata det med hela sitt väsen. 

Jag tror att det är de polariserande känslorna som värker. Att känna så starkt för något och sedan känna ännu starkare för samma sak fast på andra sidan. 

Att det fick ingå i mitt liv och idag förvägras det ens finnas till överhuvdtaget.  

Att det var en del av min uppväxt och idag klarar jag inte ens av ordet. 

Det är så det är. Det var så det blev. 

Smärtan som smittade ner sporten, redskapen, orden. 

Det är så det är. Det var så det blev. 

Det jag idag är livrädd för. Var en gång min vardag.