TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

I takt med hjärtklappning.

Kategori: Min historia

(null)

Julen är över. Västkusten är lämnad. Jag är tillbaka i Stockholm. 
Det har varit en intensiv vecka fullspäckad med intervaller av känslor. Jag har gråtit mycket, men jag har också skrattat en del. Jag har varit nedstämd och orkeslös men också gjort saker jag är glad över. Spelat mycket piano, ridit, träffat vännerna, umgåtts med familjen, varit närvarande. 

Grannens hus står kvar. Jag vet inte om han var där. Antagligen. Jag såg honom inte, kanske såg han mig. Det värker. Och det är också omöjligt att undvika. Det är liksom grannen, huset bredvid vårt. Kan inte se bort, kan inte ignorera det. Måste möta det varje gång jag ska ta mig hem. 

Jag exponerade också. För tennishallen. För att kunna röra mig i den ort som jag är uppvuxen i. Därför åkte jag dit, ringde min psykolog och fick hjälp av henne att försöka närma mig den förbannade sporthallen. Grät konstant. Skakade, svamlade, yrade. Det var hemskt. Så mycket känslor som kom tillbaka, så mycket minnen. Ensamheten, skräcken, självhatet, äcklet, mer av ensamheten, sorgen. 
Ont gör det. Så in i helvete ont. 

Julen är i alla fall över. Och jag lever. Jag klarade av det. 
Jag jämför med förra året som var ett rent inferno rakt igenom. Där alla känslorna låg utanpå kroppen och jag hade precis konfronterat grannen med vad han gjort mot mig. Det var kaos. Allt var kaos. Det var det inte i år. 
Denna julen var bättre än förra. Det är jag tacksam för. 


Kommentera inlägget här: