TidsLiv

Hej. 

Ja. Jag lever. Fortfarande. Men fan, fan, fan vad det här var tufft. Jag har velat skrivs tidigare men har inte hittat orden för att ens formulera det. Tror inte jag har förmågan nu heller. 

Att ens förklara det är smärtsamt.

Att beskriva det är en plåga. 

Jag kan sammanfatta det med två meningar: Jag klarade av sorgen. Jag klarade inte av skräcken. 

Sorgen. Jag vågade känna efter och uppleva den bottenlösa smärta det innebar att ha burit den här historien. Jag kunde vara närvarande i det helvete jag levde i. I den ensamhet som jag tvingades andas i. I den vardag som jag försökte överleva. Det gjord så ont att jag var övertygad om att jag skulle gå i bitar. Men jag förblev intakt. Och jag vågade. 

Skräcken. Det gick inte. Hade jag viljan hade jag inte förmågan. Den kastade sig över mig och förlamade varenda muskel i min kropp. Till slut var bara skriket kvar och de krampande lemmarna. För att sedan tappa kontakten med omvärlden helt och försvinna bort i en dimma. Minnena var för svåra att hantera. Bilderna för kraftiga. För brutala. För nära. 

Så var det. Så är det. 

Jag vet inte riktigt vad som händer nu. Jag hade önskat att jag hade kommit dit och lämnat med en känsla att det faktiskt inte tar död på mig att vara i kontakt med det minnet. Men jag är inte övertygad. Inte efter att skräckens paralyserande nerv borrat sig ner i mitt system.

Jag vet att jag måste ta mig dit igen. 

Att delar av mig fortfarande är kvar där. 

Att jag inte blir hel utan dem. 

Jag vet att jag måste. 

Jag har ingen aning om hur.