TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Den tid som kommer.

Kategori: Min historia

(null)

Jag observerar leendena. Försöker läsa blicken. Hitta avslöjanden i mimiken. 
Var jag lycklig där? Vad bar jag på? Vad var närvarande i mitt medvetande? Hade jag precis blivit skadad? Hade jag precis skadat mig själv? 
På vissa av bilderna är det tydligt. Leendet når inte ögonen. Jag strålar inte. Jag ler falskt mot en kamera och gråter inombords. 
På vissa av bilderna minns jag i vad för sinnesstämning jag befinner mig. 

Jag vet att på den där bilden där jag står med händerna i byxfickan på ett berg med håret vackert fladdrande i vinden så har jag en sten istället för ett hjärta. Augustinatten har satt djupa spår och jag lider i tystnad. 

På bilden när jag kysser hans läppar vet jag att jag bara några timmar senare sitter i duschen och skriker medan han försöker trösta mig. 

På bilden som föreställer skolavslutningen så kommer jag samma kväll ligga på ett smutsigt golv med en smutsig man och aldrig bli mig lik igen. 

På bilden där jag stolt står med mikrofonen i högsta hugg och skrålar ut en hitlåt sitter mannen i publiken som dagen innan la sig över mig när jag däckat och gjorde vad han ville. 

På bilden när jag står i en vit skärk och han står bredvid är det bara några dagar kvar tills han kommer låsa fast mina händer över mitt huvud och ta min på min kropp. 

På bilden när jag vackert poserar utklädd till någon annan med lockigt hår och utdragna vingar kommer jag senare sitta fasttejpad vid en balkongdörr. 

På bilden när jag står med racket i ena handen står jag med dödslängtan i andra. 

På bilden när jag springer för sista gången ut ur skolans dörrar springer jag sakta emot den stundade förnekelse som nästan kommer kosta mig livet. 

På bilden när applåderna har lagts sig och jag fortfarande håller i buketten som ungefär är lika stor som mig så går insidan sönder. 

Det gör mig ont att se den chimär som fångats med blixt. En fasad av spruckna leenden och slokande ögon. En falskhet som står skriven i pannan på mig. Lögnerna, hemligheterna som hela jag dryper av. Det är hemskt att jag så intensivt försökt verka lycklig när jag så uppenbart varit olycklig. 
Det är slut med det nu. 
Nästa leende som fångas på bild ska vara äkta. 
Alltid äkta. 



Kommentera inlägget här: