TidsLiv

Vill inte att tiden ska gå. Vill stanna upp. Vill bara bromsa allt. 

Låt det inte bli eftermiddag. 

Snälla, låt det inte bli kväll. 

Nej, låt det inte bli natt. 

Nej snälla, låt det inte bli morgon. 

Men tiden går och för varje minut är jag närmare Hotellet. 

För varje andetag är jag närmare att stå utanför Hotellet och inte kunna andas längre. 

Jag brister ut i gråt. Samlar mig. Sedan brister det igen. Tårarna bara rinner. Jag är så jäkla rädd och ledsen. Jag vill verkligen inte. Vill verkligen, verkligen inte. 

Och det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det. 

Ska jag sluta säga det? Borde jag försöka omprogrammera mig själv? Stärka mig med bannande ord om att det är förändringen. Detta är milstolpen jag vill ha. Behöver. 

"Jag vill åka dit" kan jag inte säga för det tror inte en jävel på. 

Men kanske "Jag vill inte men kommer göra det."

"Jag är rädd men vågar ändå."

"Jag är ledsen men modig." 

Oavsett hur jag formulerar mig förändrar det inte faktumet att imorgon är dagen. 

Jag vill inte. Men jag vill. 

Jag vill inte. Men jag kommer. 

Jag vill inte. Men jag ska.