TidsLiv

Jag gräver ner mina händer i sanden på Sveriges andra största ö. Framför mig flämtar en eld och jag har horisonten i ryggen. Det luktar salt och sot. Jag tycker om det. Är trött men till freds. Dagen har varit intensiv men jag lär mig mer och mer att ta hand om mig själv efter sådana strapatser. Kan numera läsa av signalerna om vad jag måste göra för att inte förvärra situationen när jag redan är sårbar. 

Sommaren har bestått av ytterligheter. Sveriges lägsta punkt, Sveriges högsta fyr, andra största ö, tredje största ö, största stad, sydligaste udde, äldsta medeltida borg och så vidare. Jämför jag med förra sommaren har den varit ganska otrolig faktiskt. Förra året lämnade jag knappt Skåne. Jag befann mig ute på en åker och gjorde allt för att bara fortsätt andas. Det här året har andningen kommit mer naturligt, även om den stundtals upphört. Jag har dock haft verktygen för att själv ge mig hjärt och lungräddning, färdigheter jag inte hade för ett år sedan. 

Det gör mig ledsen att tänka på hur hård jag varit mot mig själv när jag inte orkat göra något, när jag idag kan känna hur det känns att ha energi. Jag fejkade inte då. Jag fattar det nu. Det är skillnad på mina energinivåer jämfört med för bara några månader sedan. Och det är en jäkla skillnad på att ha lite ork och att inte ha det. 

Nu vet jag det.. 

När elden har brunnit ut och horisonten försvunnit i mörkret sitter jag kvar i den kalla sanden. Snart kommer jag att resa mig. Snart kommer jag att resa mig. 

Bokstavligen, metaforiskt, ordagrant, bildligt. 

Snart.