Glimten av framtiden.
Kategori: Behandlingshem, Min historia
Jag är rädd.
Jag står vid dörren nu och ska snart gå ut och jag är rädd.
Allt arbete kommer tillbaka. Det är som att det spelar upp sig framför mig. Hur in i helvete jävla jobbigt det här har varit. Hur fruktansvärt det känts. Hur nära döden jag varit. Hur mycket jag har lidit. Hur katastrofer avlöst varandra. Hur tragedier
har fyllts på.
Det gör ont.
Nu också.
Att minnas.
Men också att känna efter och veta att känslorna är lika närvarande nu.
Jag lämnar med helt andra perspektiv och en helt annan smärta. Jag är inte botad. Inte befriad från minnena. De är med mig, kvar med mig, ska leva med mig.
Jag kan ha dem på ett annat sätt än när jag kom hit.
De är fortfarande inte helt interagerade med mig, ibland förnekar jag dem fullständigt, men oftast får de släpa efter mig. Som ett blodspår. Fotspår. De finns där. Jag vet att de finns där. Ibland är de bara helt enkelt för jävliga att ta in och då
kommer gamla strategier tillbaka. Det är väl så resan ser ut. Antar jag. Tänker jag.
Snart ska jag kliva ut igenom dörren och stänga den bakom mig. En konstant oro bor inuti min kropp, men den delar rum med en spänning. En förväntan.
För livet kanske kan börja här. Det kanske kan bli annorlunda nu.
Jag är villig att ge det chansen.
Det ska bli bra.
För jag tänker göra det bra.