TidsLiv

Varken jag eller himlen kan sova. 

Båda låter pärlformade droppar täcka asfalten. 

Vi hjälps åt med att tvätta betongen ren.

Fylla atmosfären med tysta löften om att allt kommer vara över snart. 

Vi tröstar varandra i det som är nuet. 

Påminner varandra om att det inte alltid varit såhär. Att det inte alltid kommer att vara såhär. 

Det känns hopplöst just nu. Det betyder inte att det är hopplöst för alltid. 

Vi lovar varandra att tillåta det som är får vara. 

Det som varit som är. 

Mina ögonlock blir tunga efter att litervis av saltvatten tyngt ner dem men jag kan inte tillåta sömnen få komma. 

Är rädd för att morgondagen kommer vara likadan om jag inte gör något annorlunda just nu. 

Som att förändringen låg i detta ögonblicket och i detta ögonblicket bara. 

Det är en orättvis börda. 

Jag möter himlens urna och speglar mig i pölarna efter dess blödande. 

Inser att vi kommer behöva plåstra om varandra också. 

Och sedan hålla om varandra. 

Gömma oss ett litet tag för att hämta kraft. 

Men när dagen gryr kommer vi göra detsamma.