TidsLiv

Han tog i ordentligt idag. Var hård och bestämt i tonen. 

Han är sällan det. Bara när det verkligen, verkligen är viktigt och det är något han vill poängtera ordentligt. Så idag valde han det tonläget, den approachen. 

Jag satt bara tyst och tittade på honom med stora, vattenfyllda ögon. Nickade försiktigt eftersom varenda ord han sa var sant och jag vill insupa alla hans sanningar och göra dem till mina. Tårarna strilade i en strid ström ner för mina kinder och jag lät dem falla och bilda små öar av vatten på mina armar. Jag satt knappt rörlig. Koncentrerad och hänförd. Som att jag inte ville avvika en sekund för att missa något av allt det han sa, alla de livsorden han formulerade och som jag helt och hållet vill klä mig i. 

Göra till mina. 

Leva med - I förhållande till. 

Inget av de ord som passerar mina hörselgångarna sägs på rutin. Även om de har sagts tusen gånger till tusen olika personer så är varenda mening innerlig och sann. Förtjänta att höras av så många. Förtjänta att höras av mig. 

Jag är värd allt. 

Allt på denna jord kan bli mitt. Om jag bara låter mig själv få andas och vila i min egen perfektion. Jag kan åstadkomma vidunder om jag bara tillåter mig. 

Jag kan skapa något vackert ur något fult och jag kan finna trygghet i den olycka som burit mitt namn. 

Allt kan förändras. 

Ingenting står skrivit i sten och oavsett vad någon har sagt till mig så har jag förmågan att uträtta stordåd. 

Som det stordådet det innebär att bara finnas till i en värld man tidigare inte velat tillhöra. 

Det radikala återfinns i det enklaste av andetag. 

Det upproriska speglas i att föra sin egen talan i en fråga man aldrig blev ställd. 

Revolutionen som det innebär att älska sig själv ännu mer, ännu större, ännu djupare än vad man någonsin, någonsin hatat sig själv.