TidsLiv

Jag vet att jag var beslutsam då. Innan. Jag vet att det var med bestämda steg jag gick till brevlådan och postade överklagan till åklagarmyndigheten. Det kändes rätt. 

Men nu. Nu är jag livrädd. Nu ångrar jag mig. Omedveten om vad jag gett mig in på. 

När samtalet kom att de ändrat beslutet blev jag liten. Då blev jag ett litet barn igen som absolut inte vill berätta om det mest traumatiska i mitt liv. Jag vill inte alls redogöra vad han gjorde med mig, vad det gjorde med mig, vad det har gjort med mig. 

Jag vill lägga locket på och gömma mig någonstans där ingen någonsin kan hitta mig. 

Ändå kan jag inte backa nu. Jag vet ju det. Jag kan aldrig backa. Detta, som jag påbörjat, som är något jag egentligen aldrig velat vara en del av, är något jag måste fullfölja. Jag måste träffa mitt målsägandebiträde, jag måste gå på förhöret, jag måste berätta i detalj vad som hände på hotellrummet. Jag måste brodera ut händelsen och beskriva smärtan, skräcken, dödsångesten, uppgivenheten. Jag ska redogöra hur det krossade mig. Att det vände upp och ner på hela mitt liv. 

Att det inte var bra innan, men att det fullkomligt eskalerade efteråt. 

Sanningen ska komma fram. 

Jag ska inte backa. 

Jag kan inte backa.