TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Ställ in.

Kategori: Anmälan, Min historia, PTSD


Nej. Jag klarar det inte. 
Jag klarar inte av att ta mig till mitt barndomshem, där han bor, för att sedan, dagen efter, gå på möte med min advokat och berätta om allt han gjort mot mig. Det funkar bara inte. Den påfrestningen är för stor. Det är varken snällt eller rättvist mot mig. 
Jag är stark. Jag har kraft. Men jag har inte hur mycket ork som helst. Det finns gränser och jag tänker dra en gräns här. 

Min advokat får komma hit. Hon får komma till mig istället. 
Det som begärs av mig är redan för mycket. Det är redan en sjuhelvetets ansträngning att sitta och berätta, i detalj, om det allra jävligaste i mitt liv. 
Detalj också. Allt måste berättas i detalj. Det går inte att dra några svepande berättelser om dödsångest och dödsskräck. 
Jag måste förklara ingående varför jag trodde jag skulle dö. 
Varför jag var övertygad om att jag inte skulle komma därifrån levande. 
Varför jag visste att mitt liv skulle ta slut där, i en säng, på ett hotellrum, med honom. 
På grund av honom. 

Om allt det ska jag berätta. Om allt det ska hon få höra. Anteckna, ställa frågor, lyssna, iaktta. Och även om det är över tio år sedan och jag är i trygghet nu så kommer jag att få känna på den känslan igen. Den ligger så ytligt så minsta stavelse med hans bokstäver får mitt hjärta att snörpas åt. Det ligger så latent att minsta likhet med den situationen kan framkalla hans kramande fingrar runt min hals. 

Begär det därför inte av mig. Tvinga mig inte att utsätta mig för fler prövningar än jag klarar av. Det räcker att jag återigen ska blöda det här minnet ur min hud. 
Jag behöver inte den stressen det innebär att befinna mig i samma stad som honom också. 
För vetskapen att vi andas samma luft får mig att kvävas. 
Erkännandet av hans närvaro rubbar min existens. 
Faktumet att vi går på samma jord, rämnar min värld. 
Att vi båda är vid liv, får mig att vilja dö. 



Kommentera inlägget här: