TidsLiv

Jag skickar meddelande till dem i panik. Kräver bekräftelsen. Törstar efter trösten. 

Sänder ut nödsignalen. Behöver assistans nu. Nu. Nu. Krissituationen är ett faktum. 

Jag sjunker. Försvinner ner i värdelöshetens grav. 

Så jag ropar ut till de som hör att jag behöver hjälp.

Jag håller på och dö, jag håller på och ta död på mig själv - Hjälp. Snälla hjälp. 

De kommer till min undsättning. Bekräftar min person. Dementerar de övertygelserna som håller mig fast i ett järngrepp. De klär mitt hjärta med värmande ord om styrka, kraft, överlevnad. De trycker på vad som gör en människa verklig och att allt det jag bär på är förjävligt, men det är inte jag. Jag är så mycket mer och så mycket större än allt det som har försökt ta död på mig. 

För jag känner mig värdelös.

De minnena som avbryter varandra på min hornhinna innehåller alla sekvenser där jag är ett objekt. Ett ting. Ett ingenting. 

Där jag blir behandlad som luft, som skräp, som smuts.

Och det värker lika mycket nu som det gjorde då.

Vetskapen om att det har funnits tillfällen där jag inte varit viktig.

Mina behov, min person, jag, har varit osynlig för deras egoistiska syftens skull.

Det spelade ingen roll vad jag kände, upplevde eller om jag ens överlevde. 

Det är mer smärta än jag klarar av. Det gör för ont. 

Lösningen kommer. Den är alltid likadan. 

Har det hänt - Vill jag inte leva. 

Är det sant - Vill jag inte leva. 

Är det jag - Vill jag inte leva. 

Ändå vill jag leva, jag vill så gärna leva. Jag måste leva. 

Så istället för att agera på allt det som säger åt mig att upphöra att existera så sträcker jag ut handen. Och får den uppfångad. Inlindad i kärlek och hopp. 

Så jag håller mig kvar med deras ord ekande i mitt huvud;

Även de gångerna du är svagare än du vet,

Så är du starkare än du tror.