TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Omgångar av köld.

Kategori: PTSD, Vardagen

(null)

Stress läcker ut i kroppen. Avslöjas i ett pickande finger eller en vickande fot. Syns i de stirriga ögonen. Gångstilen förändras. Tempot ökar markant. Alltid med riktning, aldrig med ett mål. Lätta fötter, tunga steg. Den inre tickande bomben som väntar på att detonera. Som gör att alla rörelser ter sig ryckiga och sprattliga. Osynkroniserat med resten av omvärlden.

Musklerna är spända trots att det inte finns något hot. Benen är beredda trots att de inte ska användas. Alla celler står som i givakt och bara väntar på signalen att slåss för sin överlevnad. Även i de lugnaste vatten. Även i den mest stillsamma miljön. 
Det är kompenserandet. För de gångerna som kroppen inte skyddat sig och fått utstå livshotande skador. Det ska aldrig få hända igen. 

Minsta ljud kan omkullkasta vardagen. Minsta beröring kan sabba de kommande veckorna. Allt är så skört att kristall blir betong i jämförelse. 
Grundstressnivån ligger alltid lite för högt. Gör att allt kan gå åt helvete för minsta lilla. Det ska inte mycket till. Ibland krävs det inte ens någonting. Kroppen är ändå i uppror. Sinnet är ändå i kaos. 

Det är till och med otryggt bakom en låst dörr i en anonym stad tillsammans med de allra närmaste. Det är i princip omöjligt att befinna sig bland folk utan att känna dödsångesten flåsa i nacken. Varje gång ett steg tas mot ett liv i samklang med resten av världen gör kroppen uppror. Slår på larmsignaler som är så högljudda att förbipasserade hoppar till. De ekar. Hårda, aggressiva uppmaningar om att nu är slutet nära. Och eftersom det var självvalt så måste jag vilja ta död på mig. 

Livet blir odrägligt. För allt handlar om att överleva. Själva upplevandet av själva livet är sekundärt. Fullkomligt nedprioriterat. Vem kan njuta av en solnedgång när undergången kan vara runt hörnet? Vem kan slappna av när nästa övergrepp kan hända när som helst? Vem kan ignorera varningssignalerna när de, hittills, har varit hjälpen att överleva? 

Rädslan tynger. Rädslan tröttar ut. Det finns inte plats för något annat och livet blir smalt. Värdelöst. Innehållningslöst. Då väcks tankarna på evig vila istället. Som den ultimata flykten. Dit och aldrig tillbaka. 
Men någonstans flämtar en livslåga. Sprakar försiktigt i natten, som orolig för att dra till sig för mycket uppmärksamhet. Den vill mer. Den hoppas på mer. Ändå övertygad om att livet kan vara mer än såhär. Det finns en annan sida. 
Hur vi ska ta oss dit är oklart. 
Att vi ska ta oss dit, råder det inga tvivel om. 



Kommentera inlägget här: