TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

När slutet är långt borta.

Kategori: Självskadebeteende

(null)

Nervtråd söker nervtråd. 
Djup ropar till djup. 
Letar sig ner på nanonivå och eftersöker glimten av hoppet. 
Asfaltskärlek som förälskat sig i betongen. 

Jag är lika levande som jag var igår. 

Det delade organet blöder efter omtanke. 
Eftersträvar ömhet men möts av vassa blad. 
Hårda hugg som är där och påminner om det förgängliga det innebär att andas. 
Allt kan ta slut om bara styrkan är tillräckligt övertygande.
Om hatet är tillräckligt starkt. 

Någonstans ifrån cellerna ropar en liten röst efter hjälp. 
Begär att få komma till tals och bli skonad. 
Sänder SOS-signaler till hjärnan. 
Rädda våra själar. Rädda dem. 

Trots att föraktet lyser så finns det något annat som skiner ännu klarare. 
Övertygelsen att skadandet måste upphöra. 
Det har fått vara huvudrollen i den här tragedin alldeles för länge. 
Det får räcka nu.
Nu räcker det.

Jag är lika levande som jag var igår. 
Ändå är jag mer vid liv nu än jag någonsin kommer vara.  


Kommentera inlägget här: