TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

När allting stillats.

Kategori: PTSD

(null)

Allt är i ordning. 
Bordet är rest. Sängen tillbakavält. Stolen står längs skrivbordet. 
Det enda som talar för att det alldeles nyss rådde ett inferno här är de trasiga krukorna som samlats längs väggen. Blommorna som levde men som nu ligger döda i sin egen jord. Kastade mot marken i ett ögonblick av desperation.

Skriket ekar fortfarande. 
Det som var så högt att halsen blev hes och stämbanden gav vika. 
Pannan är svullen av dunkandet mot golvet. Ett litet sår har letat sig fram. Antagligen från att ha träffats av den krossade porslinen. 

Det gick inte att trösta mig från det. Ingenting kunde sägas för att lugna ner mig. 
Jag var mitt i stormens öga och kunde bara be till högre makter att skona den kropp som kämpar så. Låt mig få vila. Låt mig få ro. 
Försoningen uteblev. Förlikningen infann sig aldrig. Det var tyst efter att min röst tystnat. Efter att mina tårar slutat rinna så var det stilla.
Det blev tomt igen. Ett skal vandrade omkring i korridorerna och väntade på nästa svallvåg av lidande. 
För den kommer. 
Den kommer alltid. 




Kommentera inlägget här: