TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Kölvattnets röda hopp.

Kategori: Min historia, Självskadebeteende

(null)

Jag vet inte varför jag är ledsen, säger jag, samtidigt som mitt hjärta går i tusen delar. 
Men det vet jag, säger han, som kan se rakt igenom mitt bröst. 
Där inne ser han hur förmaken dryper av smärta. Han ser hur värken pulserar ut i blodomloppet och fyller hela kroppen. Långa, tunga slag som hugger till för varje gång. Sprickorna i perikadium. Såren i epikardum. 
Den vänstra kammaren står i lågor och den högra dränks i tårar. Det livsnödvändiga organet som håller på att braka ihop. Som just nu går på sparlåga. 

Jag för min hand dit, som på ren reflex. Lägger den över mitt vänstra bröst och trycker. 
Ett försök till att stoppa blödningen. Läka utanpå och in. 
Jag kan känna det förbund som binder samman höger med vänster, vänster med höger. 
Det bränner utanpå och det glöder inuti. 

När jag blundar kan jag känna hjärtslagen i hela mig. Om jag koncentrerar mig så kan jag höra det gråta. Jag hör de tysta tårarna som har fallit där inuti från den stunden då allting förändrades enda fram till idag. Det är många år. Många år av oupphörlig sorg. 
Känslor som aldrig blivit omhändertagna. 
Som har fastnat där, frusit till is där och som nu, sakta, smälter. 
Det rinner, nej, porlar fram nytt blod. Nytt liv. 
Även om det gör ont. 
För det är smärtsamt att riva murar och spränga vallar. 
Men det är nödvändigt för att någonting nytt ska kunna slå rot och få växa.  

Jag vill laga mitt hjärta. 
Det som läcker som ett såll. Det som har så många hål i sig att man kan se rätt igenom det. 
Jag vill reparera, tejpa, bandagera. Jag vill fylla igen de där hålen med så mycket kärlek och omtanke. Omgärda mitt väsen med värme, empati. Allt det som har varit en bristvara. 
För det pratar med mig. Kommunicerar med mig genom sina slag. 
Det som trummar så tyst där inne, så tyst att ingen hör. 
Men en sak har den varit tydlig med. En sak har den inte kompromissat med. 
Överlevnaden. Att den - Mot alla odds - har velat överleva. 
Och till slut fick det nog. 
Till slut fick mitt hjärta nog. 


Kommentera inlägget här: