TidsLiv

De verkar så övertygade. Alla säger samma sak. 

Du kommer klara det här. Du måste bara hålla ut ett tag till. Fortsätta kämpa. 

Jag kan inte höra det nog med gånger. Samtidigt är jag oändligt trött på att höra det. 

Jag vill inte veta att jag måste orka lite till, vilja lite till, göra lite till. 

Det är aldrig nog, jag är aldrig färdig, jag kommer aldrig fram. 

När är det klart? 

När kan jag andas ren luft? 

När kan jag känna hur sorgerna lyfter sig från mina axlar och försvinner? 

Mest av allt behöver jag det när jag är längst nere. När det är så mörkt att det inte spelar någon roll om jag blundar eller har öppna ögon. 

Då jag tvivlar. Då jag velar. När den andra sidan ropar efter mig och jag vill svara. 

Jag vill bara få vila. Pusta ut. Ge upp. 

Då behöver jag deras övertygande stämma om att det finns hopp. 

Även om jag inte känner det. 

Det finns mening. Även om jag inte ser det. 

När det känns så behöver jag övertalas att stå ut. Då behöver de påminna mig om vart jag började och hur långt jag har kommit. Vad som har skett längs vägen. Vad som har förändrats och vad jag har offrat för att komma hit. Hur många tårar, hur mycket slit, hur mycket svett som har tagits från mig. Stulits från mig. 

För en sak har de rätt i. 

Jag har inte gått igenom allt det här för att inte få känna på hur det är när det vänder. 

Jag har investerat så mycket i förändringen, det vore för jävligt om jag inte skulle vara där och fick uppleva den.