TidsLiv

Jag ser på henne. 

Jag tittar på hennes ansikte. De vackra, blåa ögonen. De som nästan alltid har ett filter av tårar över sig. Jag ser hennes axlar, de som nästan alltid är spända. Skälvande. Hennes armar, de som bär krigsskador. Hennes tunga steg, hennes släpande fötter. 

Jag ser henne och jag ser henne verkligen. 

Jag kan utläsa den historien som hon bär på. Den jävliga, som i så många fall liknar min. Jag hör mina skrik i hennes. Jag ser min panik avbildas på hennes kropp. 

Vi är så lika och så samma. Vi är unika men det vi varit med om är inte det. Det är så långt ifrån unikt, även om jag verkligen önskade att det vore det. 

Så när jag ser på henne så ser jag lidandet. Jag ser de plågoandarna som förföljer henne. De demonerna som ständigt vakar över henne. 

Men jag ser annat också. 

Jag ser styrka, mod, kärlek, hopp. Jag ser vilja och jag ser förändring. 

Det finns ett ljus där som överskuggar allt mörker i hela världen. 

En sida av innerlighet och ärlighet som hon besitter som ingen någonsin kan ta ifrån henne. 

Det spelar ingen roll vad de gör mot henne, den delen kan de aldrig nå. 

Jag hoppas någon tittar på mig och också tänker så. 

Jag hoppas att någon ser på mig och känner kärlek, ömhet, medkänsla. 

Jag vet att det finns män som ser på mig och tänker det motsatta. 

Hur de vill skada mig, brännmärka mig, tortera mig. 

Jag vet att de finns. Jag har träffat dem. De vandrar i min närhet. Ständigt i min periferi. 

Men de andra då? Jag vill tro att de är fler. Att de alltid kommer vara fler. 

De måste vara fler. 

Fler empatiska än psykopatiska. 

Fler goda än onda. 

Det måste, måste, måste finnas mer kärlek än det finns hat i den här världen. 

Det måste det. 

Måste.