TidsLiv

Jag är en dålig repris på mig själv.

Allt upprepas.

Mönstret är löjligt tydligt.

Går att följa varje steg nu.

Går att förutspå varje handling.

Med paniken kommer avstängningen, med avstängningen kommer vakuumet, med vakuumet kommer försöken att bryta, självskadandet, destruktiva kontakter, avslutas i ett crescendo av flashbacks, tårar, sönderslaget rum och sår på hela kroppen.

Jag vet ju.

Jag vet hur det kommer sluta.

Jag vet vilket jävla helvete det kommer var att komma tillbaka.

Samtidigt kan jag inte släppa taget om den parallella drömvärlden.

Där ingenting känns men där heller ingenting känns.

Det är ett dubbeleggat svärd.

Jag slipper känna smärta, men kan inte heller känna glädje.

Jag slipper gråta konstant, men jag kan inte heller skratta.

Jag förstår att jag stänger av när jag väl slår på igen.

Då blir det kristallklart var det är jag försöker undvika.

Det gör så ont att insidan brinner. Jag vill skära bort allt. Slita ut hjärtat och kasta det åt helvete.

Smärtan är själsdödande.

Lidandet är öronbedövande.

Så jag flyr till det dissociativa universumet.

Tror att om jag bara stannar tillräckligt länge så hinner allt lösa sig medan jag är borta.

Inget löser sig. Inget blir löst.

När jag väl infinner mig i nuet igen så är det lika jäkligt som när jag försvann.

Då vill jag försvinna ännu mer.

Då blir tankarna att jag vill försvinna helt och hållet.

Som att jag kunde begrava det förflutna utan att själv svälja jord.

Jag blir rädd för vad jag är beredd att offra för att slippa känna.

Livet. Hela livet.

Det väcker mig.

Jag måste ta farväl av flykten för jag är inte redo att ta farväl av er.