TidsLiv

I två år har jag andats behandling. Varje dag, hela tiden. 

Idag har jag andats tallskogen istället. 

På visit till Sthlm igen, men för att lindra det hela drog jag till skogs innan jag anländer till lägenheten. Tänker att jag försöker dämpa fallet litegrann. Bli vän med staden utan att förstå det. Lura hjärnan? 

Oavsett, det verkar fungera. Befinner mig i ett invaggat lugn när jag kan betrakta byggnaderna på avstånd och tänka att jag nog ändå vill tillhöra det där vimlet. De där gatorna är mina också. Jag har byggt upp något här. Något jag var tvungen att lämna för att andra människor inte bryr sig om livets gåva. Men nu är jag tillbaka för att ta tillbaka det som är mitt. 

Det är ett återkommande tema, återtagandet. Upprättandet. 

Imorgon kliver jag över tröskeln igen och hoppas att min kropp inte behöver smaka på golv. Eller så blir det så, att jag blir liggandes där igen i en liten hög ropandes efter en hjälp som aldrig kommer infinna sig. Vem ska rädda mig? Och ifrån vad? 

Allt som har hänt har redan hänt. Jag skriker för döva öron. 

Ändå ropar jag så högt att lungorna nästan spricker. 

Hjärtat brister i alla fall. 

Och sedan lagas det litegrann. Sakta. 

I takt med att det som är mitt, blir mitt, igen.