TidsLiv

Jag går på begravning varje dag.

Varje morgon vaknar jag upp till en ny tragedi. 

Det är jordfästning sju dagar i veckan, 30 dagar i månaden, 365 dagar om året.

Jag klär mig i svart. Gråter tills hjärtat trillat ut. Sörjer allt som varit och allt som blev. Hoppas också på att tiden läker alla sår.

Varje dag är en begravning.

Skillnaden är dock att den är omvänd. Istället för att gräva ner mina demoner, gräver jag upp dem. Istället för att någonting tar slut så kan det här vara början på något nytt, något stort. Det ligger så nära; Döden – Viljan att leva. 

Ibland är det svårt att skilja dem åt.

Men jag gör det. Varje dag får jag ta beslutet att hålla dem isär.

Jag är inte klar än. Jag är inte färdig med livet och livet är inte färdigt med mig.

Däremot så är jag färdig med flykten. Det är slut på att förminska och förneka det som varit. Istället ska jag sörja varenda en av dem. Varenda händelse som har påverkat mig ska få en egen gravsten. Jag kommer att besöka den gravstenen då och då. Sätta mig vid dess kant, lägga en ros över den tunna granitplattan och så ska jag tänka på det minner som ligger där. Minnet som är begravt men inte bortglömt och så ska jag sörja. Återigen gråta tills hjärtat trillar ut. Se ut över den kyrkogård som är min och tillåta mig att låta det göra ont, låta det få ta tid. Så jag fortsätter ta upp bilder till ytan för att kunna förlika mig med dem. Inte acceptera dem, inget av det som hände var okej – men acceptera att det har hänt. 

Och det var för jävligt.

Sedan fortsätter gravsättningen Ett minne i taget.

Långsamt, men på riktigt den här gången. Och när sista plattan ligger, när den sista jorden fallit så ska jag blicka ut över denna plats som skadat mig så. Men jag ska också se att jag kan vända mig om och gå och minnena kommer inte komma jagandes efter mig.

Vi kommer att mötas igen, jag kommer tänka på dem igen.

Skillnaden är att då är det jag som besöker dem och dem som hemsöker mig.