TidsLiv

Livet är ett lidande, jag vet. 

Inga tvivel på det. Jag får smaka på livets baksida varje dag. Får verkligen veta att jag lever. Bokstavligen. Fast inte på ett positivt sätt. Varenda sekund är en kamp. Varje minut måste jag välja att fortsätta framåt. När jag egentligen bara vill lägga mig ner i en grop och aldrig resa mig upp igen. Det går inte att förstå om man inte själv har känt döden flåsandes i nacken. Andats ikapp med demonerna. 

Ungefär varannan timme är jag övertygad om att jag inte orkar mer. Varje dag vaknar jag livrädd för att denna dag kommer bli värre än den förra. 

Att det bara fortsätter. Lidandet. 

Ser inget slut på det. 

Det måste finnas en gräns? Eller hur, livet? 

Vet du exakt vart den gränsen går? 

Jag hade hoppats att det inte vore så att jag varje dag måste skära ut mitt hjärta och återuppliva det innan jag kan stoppa tillbaka det och fortsätta leva. Inte behöva göra hjärt och lungräddning varannan minut. Konstant ligga i framstupa sidoläge. Släpa fram mina ben och tvinga mina armar att lyfta den börda som tillgivits mig. 

Det är ett liv på nåder. Ständig kontrovers med smärtan. 

Så vet du var gränsen går? 

Den hårfina gränsen mellan liv och död. 

Styrka och svaghet. 

Kollaps och crescendo.

Vet du hur många tårar om dagen jag har till godo. Hur mycket skräck som min kropp kan stå ut med. Hur mycket smärta mitt hjärta klarar av. Hur mycket elände min själ tål innan den ger vika. 

Kanske vet du exakt. 

Jag hoppas att du vet exakt.