Väckt mitt itu.
Kategori: Dissociering, Min historia
Kamp,
Jag ger upp nu.
Du vinner. Jag orkar inte kämpa emot längre. Jag släpper taget om dig. Släpper taget om allt det du innebär. Lägger ner mitt vapen och min sköld. Hissar den vita fanan högt upp i himlen.
Jag kapitulerar. Kriget är över.
För vi kan inte längre hålla på såhär, ständigt ligga i fejd med varandra. Det tar för mycket energi. Stjäl för mycket kraft. Dränerar livslusten.
Jag har hela tiden trott att du har varit räddningen. Tänkt att så länge vi har varandra så klarar vi oss. När det hela tiden har varit tvärtom.
Vi har aldrig gett något till varandra.
Vi har bara tagit tills den ena inte haft något kvar att ge.
Så där står vi nu.
Jag har inget kvar att ge.
Jag är för trött. Orkar inte fortsätta.
Så jag gör det jag borde gjort för länge sedan. Jag går med dig istället för mot dig. Jag följer med dig istället för att streta emot. Jag söker upp dig istället för att gömma mig. Och plötsligt, kamp, så finns du inte längre.
Du upphör att existera i samma ögonblick som jag tillåter dig att finnas.
Det var hela tiden lösningen.
Det var svaret jag letade efter.
Att när jag slutade behöva dig, så behöver jag dig inte längre.
