Obrytbar.
Kategori: Min historia
Rustningen är putsad. Vapnet smitt.
En brynja av stål täcker de väsentligaste delarna på kroppen. Snart ska steget tas mot det nya andetaget. Omvärlden står stilla. Molekylerna slutar dansa. Jorden håller andan.
Det som tornar upp sig framför mig är gigantiskt. Hatiskt. Fasansfullt. Hemskt.
Omöjligt att tyda någon början eller något slut.
Odefinierbara konturer. Oklara kontraster. Ett helvete utan dess like.
Med sikte att förstöra till vilket pris som helst.
Med vilja att förgöra oavsett konsekvenser.
Jag borde fly.
Jag borde rymma.
Jag borde bygga murar och flytta broar.
Men jag rör mig inte.
Vad som än kommer står jag kvar.
Ger mig inte utan en strid.
Så mycket har redan brunnit i mitt land så elden skrämmer inte mig längre.
Så mycket har det stormat på mitt hav att vågorna får mig inte att backa.
Så mycket har det blåst över mitt fält att vinden får mig inte att vackla.
Jag är svagare än jag var imorgon, men starkare än vad jag blev igår.
Hur ont det än gör.
Hur jobbigt det än blir.
Hur svårt det än kommer vara.
Så kommer jag att klara det.
Jag kommer stå kvar.
