TidsLiv

Jag drömde att du sa upp kontakten inatt. Du sa att det här är för smärtsamt. Du klarar helt enkelt inte av att se mig falla. Det har något med maktlösheten att göra. Att du alltid vill lösa problem men här kan du inget göra. Inte nåt. Så du förklarade att vi inte kunde höras förrän jag mådde bättre. Att det tog för hårt. Och jag blev ledsen, såklart. Förkrossad. Jag försökte förstå, även om jag aldrig kan veta. Jag har aldrig suttit mitt emot min älskade när han förklarar att han inte längre vill leva. Aldrig behövt besöka min kärlek inlåst på slutenvården för att det är det enda som står emellan honom och att kasta sig framför ett tåg. Aldrig behövt bevittna hur nya sår dyker upp för varje gång vi träffas. Aldrig hållit i desperata armar som tappat all kraft. Aldrig släpat mannen i mitt liv livlösa kropp i duschen för att återfå kontakten.

Jag har aldrig gjort det.

Så jag kan inte veta.

Samtidigt som han aldrig kan veta den oro jag känner inför varje natts mardrömmar. Eller hur det känns att vara konstant rädd för sin omgivning, att varje människa är en potentiell förövare. Eller den överväldigande begäran över att se blod strila ner från sin egen arm. Han vet inte skräcken som fyller min kropp varje gång ett namn nämns, eller en stad, en plats, en sport eller en dialekt. Hur allt runtomkring mig upplevs hotfullt. Han behöver inte gå igenom sitt värsta minne i detalj på ett behandlingshem sextio mil hemifrån.

Så jag är glad att jag inte vet exakt hur han har känt gentemot mitt mående och jag är extremt glad över att han inte vet i detalj vad jag genomgår. Jag hoppas han aldrig får reda på det. Ändå delar vi på ett helvete. Där han kan backa ut men det kan inte jag. Att backa ur det här vore att gå ännu längre in i elden. Det är inte ett alternativ för mig. Jag vill inte brinna för alltid. Så jag tar den här tiden nu och försöker släcka branden.

Och även om det bara var en dröm att han sa upp kontakten så är det egentligen oviktigt.

För det skulle inte förändra något. Förutom att mitt hjärta skulle krossas och jag skulle sakna honom varje dag. Men min resa fortsätter. Den måste fortsätta. Den kan inte vara beroende av honom och det kan vara bra för honom att veta. Smärtan är min även om han också kan känna den. Bördan är min att bära även om han gärna hjälper till. Minnena är mina att bearbeta även om han vill bistå. Det är jag som måste stå stadigt på mina två ben utan hans stöd, utan någons stöd.

Jag vill inte förlora honom. Ingen cell i min kropp vill förlora honom. Men. Ingenting kan leva om inte båda vill leva. Inget kan växa där. Kärleken kan aldrig bli sann om den ena lever i en lögn.

Att få vara två är fantastiskt och jag hoppas vi kommer dit igen, men just nu är det Jag och bara Jag som måste göra det här. Och även om en del av mig vill göra det här för att kunna leva ett lyckligt liv med honom, så vill en ännu större del, göra det här för att kunna leva ett lyckligt liv med mig själv.