Ljus mig rätt.
Kategori: Min historia, PTSD
När?
Denna eviga fråga.
När mår jag bättre? När är det över? När kan jag flytta hem? När? När blir jag lycklig? När kommer jag sluta skada mig? När kommer jag vilja leva igen?
Jag har tusen frågor som börjar med ordet ”När”.
Jag har inte ett enda svar som innehåller ”Då”. Då är det över. Eller då blir du lycklig.
Inget datum. Inget klockslag. Ingen tid överhuvudtaget.
Det är tröstlöst.
Jag vill så gärna veta så jag fortsätter fråga även fast de inte kan ge mig några svar.
Försöker utläsa något i deras ansikte.
En månad? Två? Finns det något mellan raderna. Jag hittar något oavsett. Obefintliga tecken på att jag är nära eller alldeles för långt bort, beroende på hur hoppfull jag själv känner mig. Oftast blir det domedagsvisioner som att det aldrig kommer infinna sig. Jag kommer aldrig komma härifrån.
Aldrig bli fri från mina mardrömmar och mina minnesbilder.
Jag kommer fortsätta brytas ner tills jag en dag inte tar mig upp igen.
Dagen jag förlorar. Dagen de vinner
Då har de lyckats ta ifrån mig allt.
Värdighet, frihet, hopp, min barndom, min ungdom och till slut mitt liv.
En sorgens dag.
Jag vill inte komma dit.
Och enda sättet att undvika det är att fortsätta denna djävulska process där varje minne ska dissekeras, allt för att det ska få lagras på riktigt. De säger att det fungerar. Att det kan bli bättre. Att det ger resultat. Att det förändrar.
Men när?
