Kvar i olyckans näste.
Kategori: Min historia, PTSD
In i det sista.
Jag håller emot in i det sista. Vill så gärna slippa. Vill fly från allt det som väller upp inom mig. Den vulkan som håller på och få ett utbrott. Alla larm ljuder. Alla cylindrar är påslagna. Det blir en fråga om liv eller död.
Jag kan inte leva om jag tar in det här.
Jag kommer att dö om jag tar in det här.
Livrädd för att jag kommer gå sönder.
Jag klarar inte av att ta in allt det här utan att gå sönder.
Bra, säger han. Gå sönder. Först då kan du få läka på riktigt. Gå sönder med allt du äger och allt du har. Bli till spillror. Jag kommer hjälpa dig att sätta ihop dem sedan.
Sedan säger han åt mig att andas. Att just nu är det enda jag ska koncentrera mig på, min andning. Se till att lungorna fylls. Att blodet syrsätts.
Han håller mina händer så varligt i hans stora, fräkniga. Ber mig att se honom i ögonen för det han ska säga nu är viktigt. Något jag ska komma ihåg när jag tvivlar. Något jag ska påminna mig om när jag drar åt motsatt håll. Han tar ett andetag.
Kramar min hand lite extra.
Säger sedan;
När du erkänner att smärtan finns,
Först då kan den försvinna.
