TidsLiv

 

Det är okej att ha en lugn kväll. 

Det är verkligen det. Mer än okej. Nödvändigt rättare sagt. 

 

Det är så märkligt. När jag är i smärtan, i lidandet, så vill jag inget hellre än att vara ur det. Men när jag sedan är ur det så tycker jag att jag borde vara i det igen. 

Som att det inte är rätt att bo på behandlingshem och ha en lugn kväll. Att faktiskt till och med skratta lite. Ett par timmar, eller minuter. Som att jag måste vara i konstant misär annars mår jag inte dåligt. Det är så orimligt. Så elakt. Taskigt. 

 

Jag blir trött. Så oerhört trött av det här bannandet jag sysslar med. Att jag aldrig bara kan få vara. Antingen lider jag för mycket eller så lider jag för lite. Och inget av det är bra. Men ändå känns det mer rätt när jag mår dåligt. Då legitimerar det att jag tar upp plats på en institution för människor med svår psykisk ohälsa. 

Ett leende och jag borde flytta. 

Ett skratt och jag förtjänar inte längre hjälp. 

 

Så skulle jag aldrig behandla någon annan. Tvärtom. Jag unnar mina medmänniskor all lycka och medgång som är möjlig. Aldrig skulle jag förneka någon en stund av lättnad. Av lugn. Så varför är jag så hård mot mig själv? 

Det är okej att ha en lugn kväll. 

Jag måste inte vrida mig i plågor jämnt. 

Måste inte ligga raklång på golvet för att jag ska ha rätt till stöd. 

 

Jag är inte glad. Så gråten kommer komma tillbaka. 

Jag mår inte bra. Så smärtan kommer åter. 

Tiden där emellan är allt tillåtet.